Montén, Henning Wilhelm

Possessionat.
Född 1845-03-28 i Sandgärde, Västra Tunhem (P).
Död 1918-04-10 i Sandgärde, Västra Tunhem (P).
Dödsorsak: Lunginflammation.
Begravd i Västra Tunhem (P).
Godsägare till Lunden. Född 1845-03-28 i Sandgärde, Västra Tunhem (P) (Släktdatabanken). Död i lunginflammation 73 år gammal 1918-04-10 i Stora Järpetorp, Västra Tunhem (P) (dödsannons+släktdatabanken ). Begravd i Västra Tunhem (P). Gift när han var 33 och hon nästan 23 år 1878-05 i Lovö
Av Fritz Monténs släktbok framgår att Henning växte upp i ett hem med stor tjänstepersonal. De juridiska biträden, som hans far häradshövdingen sysselsatte, bodde i huset. Henning och hans bröder undervisades i hemmet av informatorer, av vilka den ene avlöste den andre. Slutligen insattes Henning och bröderna Gösta och Axel i Vänersborgs läroverk höstterminen 1859, varest de tillbragte tre läsår, Henning i de tre första gymnasieringarna med icke i den fjärde. Därefter praktiserade han lantbruk, genomgick en enklare lantbruksskola - Skeppsholmen vid Tidans inlopp i sjön Jogen - och blev inspektor på gårdar i Dalarna (By 1869) och i Bohuslän (Foss 1870-1872). Han var omtyckt av arbetarna och knöt varaktiga vänskapsband med sina principaler. Av dessa voro en dansk och en norrman. Henning hade språköra och en utmärkt förmåga att imitera. Han kunde tala norska, danska och tre svenska landskapsdialekter, hade lätt att uttrycka sig, var mycket beläst, hade ett sällsynt gott minne och kunde utantill stora delar av sin tids poesi: Tegnér, Geijer, Runeberg, Wadman, von Braun o.s.v. Som han även var i hög grad humoristisk, spred han glädje och munterhet omkring sig, detta såväl i familjekretsen som bland sitt arbetsfolk och vid middagsbjudningar. I sitt yrke stod han efter sin tids begrepp högre än de flesta. Sedan han på sina inspektorslöner sparat ihop ett ringa belopp, blev han arrendator på fideikommisset Onsjö vid Göta älvs västra sida mellan Vänersborg och Trollhättan. Ägaren, friherre Erik Haij, ville emellertid att hans son Wollrath samtidigt skulle av Henning lära sig jordbruk, och genomdrev, att Henning och Wollrath skulle vara kompanjoner. Wolrath uträttade intet. Henning skötte det hela, men fick nöja sig med halva nettovinsten. Detta var under högkonkunjturen efter fransk-tyska kriget 1870-71, då alla priser oavbrutet steg.

Så blev år 1878 Lundens gård i Gärdhems församling till salu. Henning var förlovad med Sophie Kuylenstjerna. Båda tillsammans torde ha ägt 12 eller möjligen 20.000 kr, men gården kostade 162.000 kr. Hennings morbröder (Ehrengranat) uppmanade honom att köpa och erbjöd sig att låna honom pengar. Köpet kom till och samma år bröllopet. Henning var nu godsägare. Egentligen var det två gårdar Lunden och Kätene. Den sistnämnda, en liten bondgård , såldes omedelbart, troligen för omkring 30.000 kr, så att Lunden stod i ungefär 130.000 kr. Det gällde att producera havre för export till England. Av arealen omkring 250 ha var hälften ljunghedar och kala vågräta berg, en fjärdedel åker och en fjärdedel ekskog. Henning röjde bort ekskogen och förvandlade marken till god åkerjord, planterade eller sådde tall på ljunghedarna, byggde en ny lada för havreskördarna och började rasförädling i kostallet. Men alla priser sjönk, och det fanns ingen möjlighet att förränta lånen. Det blev morbröderna , som fick ta förlusten. Efter åtskilliga år fann de lämpligt att övertaga äganderätten, varefter Henning fick sköta gården utan lön men med allt fritt för sig och sin med åren rätt talrika familj. Han var ej längre godsägare, men det rådde ett mycket gott förhållande mellan honom och hans morbröder. Morbror Albrecht ägde och bebodde Lilleskog, morbror Rudolf Önafors, och på båda ställena var Henning och hans familj alltid välkomna. ´Skötte sitt arbete med kraft och fart. Alltid var han färdig före klockan fem på morgonen, gav sina order, övervakade arbetet, högg in själv om det behövdes, lärde upp såväl sina egna som andras pojkar att hålla verktyg, redskap eller tömmar på det mest effektiva sättet och var avgudad av sitt folk.
År 1899 beslöt Hennings morbröder att sälja Lunden på auktion. Högsta budet blev 50.000 kr, men detta accepterade icke ägarna. Efter en tid ändrade de mening, men då sa Henning att om de skulle sälja gården för 50.000 kr så kunde de lika gärna sälja till honom. Så skedde. Hela köpesumman var intecknad skuld, så några kontanter för gården behövde ej erläggas, men inventarierna gick på auktion och blev dyra. Henning var åter godsägare 1899. Hans äldste son Göran som samma år tog studenten i Vänersborg, övertog gården 1908 efter att de sålt de åkrar som Henning brutit upp ur ekskog, till ett pris av 400 kr/ha, varjämte några hektar backar och betesmark fick följa med gratis. Henning övertog nu kronoarrendet Hjärpetorp i dalen mellan Halle- och Hunneberg. Det var mager, sandig mark och något dyjord, födde två-tre hästar och cirka 15 kor. Det gav ingen nettovinst, men arrendet var icke så stort som hyresvärdet för bostaden på 5 rum och kök efter stadspris. Henning och hans maka hade ärvt efter hans morbröder och hennes faster så pass mycket, att deras ekonomi var trygg. Henning njöt av att själv gå i ladugården och sköta sina nötkreatur. En tjur råkade bräcka ett par av hans revben. Sin rörlighet och spänstighet bibehöll han. Att gå till fots en mil till Vänersborg var för honom intet. Han gjorde det ännu 12 dagar före sin död. Han hade varit i Skåne i mars 1918 hos sin dotter Karin och hennes man Jan Nordén. Därvid hade han fått åka på öppen vagn till Nordéns föräldrahem, Ingelstorp, beläget 10 km från Vrams Gunnarstorp, efter hästar och sent på kvällen tillbaka. Efter återkomsten till Hjärpetorp kände han sig icke sjuk, var uppe som vanligt och gick in till staden och besökte Kasen, där sonen Fritz tillfälligt vistades på påskaftonen den 30 mars. Han klagade över att han frös, fast han hade tillräckligt mycket på sig och det var varmt och soligt. Dagen därpå fick han gå till sängs i feber och lunginflammation. Han dog den 10 april 1918.
Titulerades landsfiskal i Martinas dödsnotis 1890 och lantbrukare i Knuts 1896.

Sonen Lars har beskrivet den gamla herrgårdsbyggnaden på Lunden som revs 1908. Den torde av gamla tidningar som fanns under tapeterna ha varit omkring 200 år gammal. Den var rymlig, magnifik med sin frontespis och såg romantisk ut i sin vita färg, vare sig på sommaren, då dess framsida belystes av morgonsolen med lagom skugga från kastanjen och lönnen för att bringa svalka, eller på vintern i månskensbelysning och de stora träden klädda i rimfrost och marken snöbeklädd. Ingången med pardörr av gråbrun färg ledde in i en rymlig förstuga, som delade sig i tre armar, varav en rakt fram ledande till salongen med en bänk och hängare för ytterkläder på högra sidan. På vänstra sidan var vägg mot trappuppgången till övervåningen behängd med brandsprutor i koppar. Förstugans högra arm ledde till matsalsdörren. På dess vänstra sida var skafferiet och på höger ett fönster åt gården. Förstugans vänstra arm ledde till köket. På högra sida var vedskrubben och på den vänstra ett fönster år gården. Förstugans dörrar stängdes på kvällen med en bastant tvärbom. Köket var stort och inrymde främst en stor spis med mur och i vinkel däremot bakugn, en mängd hyllor för grytor och andra köksutensilier, ett diskbord, ett matbord, en träsoffa, en vedlår och en vattentunna samt ännu ett bord nära spisen. Vid matbordet var en bänk samt stolar. Innanför köket i byggnadens sydöstra hörn låg kökskammaren med matbord intill österfönstret med utsikt åt stora lönnen på gårdsplanen. Åt söder var ock ett fönster. I rummet fanns vidare en säng, ett annat bord vid sydfönster, skänk för servis. Från kökskammaren ledde en dörr till Mor Sophies rum i sydvästra hörnet med stoppad soffa, stolar och blomsterbord samt ett sydfönster. Vidare låg vardagsrummet utmed västra långsidan med skrivbord och stolar, en säng och stoppad soffa samt Mors byrå med spegel och diverse prydnader. Vidare utmed husets långsida med två fönster åt väster låg salongen, som väl var omkring 8x10 m och med dörr åt förstugan. Mellan de två fönstren stod en väggspegel som gick upp till taket med bord i mahogny, varpå stod två urnor samt i mitten en särdeles prydlig klocka, där ovanpå en ryttare och på vardera sidan en hjort, allt förgyllt och det hela skyddat av en glaskupa. Vidare fanns i salongen ett linneskåp i ek, ett piano, ovanför pianot en tavla, föreställande en gammal skäggig man i björnskinnsmössa och bister uppsyn, ägnad att injaga skräck varför hustes barn ibland var rädda att på vintern i mörkret passera. Vidare fanns en lång soffa, i mitten ett runt matsalsbord med en ljuskrona däröver. Vidare ett spelbord, två små sexkantiga bord, ett vid vardera fönstret, vid ena väggen ett divanbord med stoppad soffa, ett par rottingstolar, belagda med prydliga vävnader, en länsstol, notställ vid pianot och stol. Salongsmöbeln gick i röd färg men i vardagslag användes överdrag av bomull. Kakelugnen, av vitt porslin med en pojkfigur i mitten var mycket prydlig och eldades på julen med antracit, varvid den även fick värma gästrummet, som var nästa rum på husets långsida där husets fyra söner logerade på ferierna. Här fanns en chiffonier, ett bord vid västerfönstret, stolar, soffa och sängar med nätbotten. Dessutom fanns en grön porslinskakelugn med krans av grevliga kronor upptill - gården hade en gång ägts av Stenbockska släkten. Nästa rum i fil på hustes långsida, utgörande nordvästra hörnet, var handkammaren med trälårar för hushållsmjöl, hyllor för andra matvaror, på vintern kålhuvuden i taket samt vid jultid bryggtunnor för julölet, som bryggdes på gården. Fönstret åt norr var kritat och luften var även på sommaren alltid sval. Intill handkammaren låg en liten korridor som ledde till matsalsdörren och till höger "stora garderoben" där familjens kläder förvarades. Matsalen, som alltså hade en dörr till nämnda korridor samt en till förstugan hade även en dörr till ett större avlångt förvaringsrum med långa hyllor med lerkrus, porslin m.m. I matsalen, med ett norrfönster med en lång rymlig soffa framför samt två österfönster med blomsterbord framför, hade i mitten ett runt matsalsbord med stolar, ett mindre spelbord samt vid väggen åt skafferiet ett kryddskåp med diverse kakor och specerier, som togs hem från Vänersborg en gång i månaden. Kakelugnen var vitlimmad och dess nisch, liksom två urnor på kryddskåpet, pryddes sommartid med friskt löv, som ytterligare förhöjde behaget av den svala, angenäma atmosfär, som alltid rådde då matsalen användes under de varma sommarmånaderna. Där var även, liksom i alla rum på nedre botten, högt i tak. Ehuru Lars M färdats vida omkring och intagit måltider på många olika lokaler har han aldrig sett någon som kan jämföras med Lundens matsal, vare sig på morgonen så solstrålarna spelade in mellan fönstrens blommor, eller på eftermiddagen med rummets härliga svalka. Från förstugans ena hörn ledde en svängd trappa, med dörr till förstugan, upp till vindsvåningen. Uppkommen hade man ett fönster rakt fram åt gårdsplanen och till vänster därom dörren till Hennings rum, dit barnen ofta sökte sig upp. Där fanns säng, soffa, byrå samt vid ena fönstret ett skrivbord, vars skiva en gång ska ha tillhört den store John Eriksson som ritbräde, troligen köpt på auktion på Nygård, som en tid tillhörde hans brorson med samma namn. Vidare var här ett mindre bord vid andra fönstret. Båda fönstren vätte åt öster mot gårdsplanen. På väggen var ett stort porträtt av Mor, målat av hennes kusin. Dessutom några andra familjeporträtt. Från trappan, som däruppe var kringbyggd med skydd, gick en svalgång söderut till ett rum på sydsidan med ett söderfönster. Detta rum, beläget över mor Sophies rum, beboddes av hushållerskan. Från trappa gick vidare en gång åt väster, som strax delade sig i två, varav en gick åt norr genom en lång mörk väg till ett rum med norrfönster, benämnt "Ettan", oftast bebott av ogifta yngre drängar. Fortsatte man åt söder i svalgången kom man till det så kallade fläskskranket, för förvaring av rökta skinkor. Senare användes det för upphängning av tvätt. Det var ett rätt stort rum med en mindre skrubb innanför, där barnen la in fläder och kamomill att torka. Intill fläskskranket med ingång från samma svalgång låg det så kallade "Stora rummet", över salongen med två västerfönster. Här fanns en vävstol där mattor, hästtäcken m.m. vävdes av Skapelsens bättre hälft. På hösten las in halm, varpå de olika äppelsorterna låg i högar var för sig. Där fanns Reinetter, Rosenhäger som åts till jul och som kallades konfektäpplen för sin goda smak, Domö, Gravenstein, Calville, Kantäpplen, Falsk gravenstein, Alexander, Grågyllen, Astrakan, Åkerö, Vitgyllen samt slutligen "Kamrern", säkerligen planterad av G Sandberg som var kamrer vid Kanalverket. Detta träd kunde bära 5-6 tunnor. Äpplena hade lite syrligt, kryddaktig smak och var mycket eftertraktade av Trollhätteborna. Innanför stora rummet, åt norr, ett ganska stort, långt skrank där på hyllor förvarades lappar av olika slag för lagning. Över stora rummet var den del av frontespisen som vette åt trädgården och västersolen. Där var uppsatt en klocka av trä, målad vit med svarta siffror och visare, som var inställda på tio i fem. Den var uppsatt av en tidigare ägare och skulle enligt uppgift betyda att det var rätt tid att sätta på toddyvattnet. Utom mindre skrank var det alltså tre större skrank, en stor garderob och två rum samt kök.

Levnadsbeskrivning

Possessionat.
Begravd i Västra Tunhem (P).