Vad ligger bakom slagrutan?

Mystiken kring slagrutan har alltid intresserat mig och sedan jag sett en slagruteman taga ut en brunn och angivit djupet under markytan för vattenförekomsten och detta visade sig stämma, blev jag i hög grad slagrutetroende. (A. - Bokstäverna hänvisa till förklaringarna i slutet av uppsatsen).  Jag beslöt mig då för att vid första tillfälle när­mare studera problemet, men som jag själv saknade varje handlag med slagrutan och det inte lyckades mig att finna någon slagruteman,­ som var villig att ställa sig till förfogande för några mer omfattande försök, kom det att dröja länge innan planen kunde realiseras.

Emellertid fick jag sommaren 1949 besök av min son på mitt sommarställe på västkusten. Denne visade sig redan som pojke ha slagrutetalang, och vi började gemensamt leta efter slagrutepunkter i terrängen. Vi kom därvid att passera ett fält där jag visste att ett täckdike gick fram, ett förhållande som emellertid var obekant för min son. Då han gick över diket gjorde rutan utslag (B). Jag gjorde också ett försök, men utan resultat. Vi gjorde nu experimentet att båda samtidigt hålla i rutan, han med höger och jag med vänster hand, och då fick jag ett påtagligt bevis för med vilken kraft rutan reagerar. Jag fortsatte därefter på egen hand, och så småningom började rutan ge utslag.

Efter ett par dagar lyckades Jag fastställa ett par markerade slagpunkter i terrängen, vars existens kontrollerades av min son (C). Jag ansåg mig nu vara slagruteman och började på allvar mitt planerade undersökningsarbete. Jag vill förutskicka, att jag då icke läst annat om slagrutan än vad jag uppsnappat i dagspressen, kompletterat med vad jag kunnat inhämta av ett eller annat radioföredrag samt vid samtal med slagrutemän, varför jag beslöt mig för att börja mina undersökningar från grunden.

Utgående från de tvenne slagpunkter jag uppspårat, hör jade jag nu att över dessa prova olika slags slagrutor. Först skar jag klykor av olika träslag, vilka alla fungerade ungefär lika bra. Sedan försökte jag en gammal torr men elastisk klyka, vilken emellertid inte reagerade (D). En klyka av metalltråd gav utslag, men låg sämre i hän­derna än träklykor. därefter band jag samman tvenne spön så att de bildade en klyka, och den fungerade lika bra som en naturvuxen så­dan. Sedan borrade jag två hål i en torr träklots, i vilka två spön fast­kilades, så att det hela bildade en klyka. Denna visade sig emellertid inte fungera.

Nu hade jag funnit vad jag sökte, nämligen en klyka som lämpade sig för experiment. Jag kallade den »noll-ruta». Det visade sig, att om jag doppade träklotsen i vatten, fungerade rutan, men när den åter torkat gav den ej utslag. Förband jag spöändarna, som fastkilats i träklotsen, med en sytråd, visade sig detta icke inverka på rutan, men fuktade jag tråden med vatten slog den. Ersattes sytråden med en koppartråd slog rutan. Här skymtade en analogi med den elektriska strömmen som var hoppingivande. Jag fortsatte mina experiment med noll-rutan och stack in tvenne nålar genom fina hål i spöändarna in­till klotsen, så att de berörde varandra med spetsarna. Rutan slog. Skildes nålarna åt ett par mm fortsatte rutan mot förmodan att slå. Först vid ca 10 mm avstånd reagerade inte rutan längre. Likheten med högspänningsteknikens gnistgap var påtaglig.

 Utbildad som elektroteknisk ingenjör följde jag dessa fingervis­ningar och började tillämpa andra inom elektrotekniken förekommande anordningar. Jag försåg sålunda spetsen på noll-rutan med en nedhängande antenn av järntråd ca 1 m lång. Rutan slog med förut oanad kraft (E). Då antennen var något för lång så att den berörde marken när rutan gjorde utslag, krökte jag upp den nedre ändan en bit. Då vägrade emellertid rutan att slå. Jag drog härav den slutsatsen att ett fluidum, eller vad det kunde vara, strömmade ut från den mänskliga organismen och fick rutan att slå om det genom antennen riktades mot jorden, men icke åstadkom någon effekt på rutan om det riktades uppåt. Anordnade jag en antenn på en av spöändarna så att den pekade uppåt, blev resultatet detsamma som vid nedhäng­ande omkrökt antenn; rutan slog ej.

Vid försök med olika antennIängder visade det sig att längden inte spelade någon roll. Jag fick t ex samma resultat med en synål som med en meterlång antenn. I fortsättningen övergick jag därför att experimentera' med nålar. Stack jag sålunda in en nål i spöändan in­till träklotsen så att den pekade mot jorden, slog rutan. Stack jag däremot in två nålar bredvid varandra, reagerade till min förvåning inte denna. Här framträdde för första gången tvåtalet, som skulle komma, att spela en betydande roll vid mina fortsatta försök. Stack jag in en nål så att den pekade mot himlen, slog inte rutan, men där­emot slog den, då två nålar användes. Detta tycktes tyda på någon sorts interferens, där en utsläckning av strålning ägde rum. Fortsatta försök visade att rutan slog för 1-3-5 etc. nedåtriktade nålar, d v s för udda antal nålar, men slog icke för 2-4-6 etc., dvs. för, jämt antal nålar. Riktades nålarna däremot, uppåt blev förhållandet om­vänt.

Ännu en del slagrutekonstruktioner undersöktes, men kunna här förbigås, då något i princip nytt ej framkom.

Under dessa många försök hade jag lärt mig att helt behärska rutan, och ansåg mig nu mogen ge mig in på spörsmålet vad som förorsakade rutans reaktioner. Givetvis ägnade jag mig då i första hand åt vattnet. Första försöket gällde en hink med vatten, men detta gav 'intet resultat, som emellertid var väntat, då enligt samstämmiga uppgifter vattnet måste vara strömmande för att rutan skulle ge utslag. Försöket upprepades nu över en bevattnings slang med rinnande vatten, men ej heller i detta fall reagerade rutan (F). Jag gjorde då en spiral av en ca 20m lång bevattningsslang i analogi med solenoiden inom elektrotekniken. Vatten påsläpptes, och rutan slog kraftigt. Stängdes kranen, varvid vattenströmmen avstannade, upphörde rutan att slå, men öppnades den blott så mycket att vattnet droppade, slog den åter. Jag var nu fullt övertygad om, att tron på vattenletning med slagrutans hjälp var berättigad. Efter detta resultat med vatten över­gick jag till experiment med metaller.

En metallklump på bortåt 5 kg vikt gav utslag. Lika kraftigt reage­rade 'emellertid rutan för en femöring, för en spik eller ett filspån av silver vägande bråkdelen av ett milligram. Detta tydde, på, att rutan reagerade för metallen som sådan, oavsett kvantiteten. Jag övergick nu till att göra försök med grafit. Ett blyertsstreck ritades på ett pap­per; rutan slog. Enligt vad jag ovan sagt borde den då även göra utslag för endast en punkt. Detta visade sig också vara fallet. Jag kom nu på iden att rita olika figurer på papperet. Fören cirkel slog rutan, likaså för ett hakkors, men inte för en kvadrat. En triangel gav däremot utslag. Satte jag två punkter på papperet vägrade rutan slå, och detsamma var förhållandet med dubbla cirklar, hakkors eller trianglar. För två kvadrater däremot reagerade rutan. Här dök åter det vid nåIförsöken konstaterade ominösa tvåtalet upp (G).

Jag fortsatte nu mina experiment med vattensolenoiden, och med utgångspunkt från elektricitetsläran placerade jag en järnklump i solenoiden för att utröna, om detta skulle medföra någon anmärk­ningsvärd effekt. Och det visade sig också verkligen vara fallet, om än icke vad jag väntat mig. Rutan upphörde nämligen att reagera. Ett kärl med vatten nedsänktes i solenoiden med enahanda resultat. Till min icke ringa överraskning verkade en papperslapp på vilken en cirkel ritats med blyerts på samma sätt. Däremot influerade inte en lapp med en kvadrat på solenoidens attraktion på rutan. Att ob­servera är, att figurer ritade med bläck i alla avseenden voro helt neutrala, varför närvaron av grafit syntes vara väsentlig.

. För att utröna om det var horisontell eller vertikal strålning som influerade på solenoiden, placerade jag ett blyhagel i ett provrör, som sedan nedsattes i denna. Då glas tidigare visat sig vara isolerande mot strålningen, borde således endast en vertikal strålning under sådana förhållanden erhållas. Slagkraften försvann som väntat, men återkom om rörets öppning täcktes aven papperslapp. Stack man däremot ett fint hål i papperslappen försvann den åter. Jag drog därav den slutsatsen, att här verkligen förelåg en strålning och nu gällde det att finna ytterligare bevis härför. Jag ansåg att ett viktigt sådant skulle vara om jag kunde påvisa, att strålen kunde reflekteras. För detta ändamål placerade jag provröret med blyhaglet i horisontellt läge, med öppningen täckt av det genomstungna papperet. Ett par cm framför strålningsöppningen anbragtes en skärm i 45 graders vinkel så, att strål­ningen, om den reflekterades, kastades rakt uppåt. Vid försök med rutan ovanför reflektorn gjorde denna utslag, varav jag drog den slutsatsen att en reflex förelåg. Reflektorn flyttades först på en meters avstånd och rutan slog fortfarande. Sedan ställdes den på 50, 100 och upp till 500 meters avstånd från strålröret, och rutan reagerade med oförminskad kraft även på dessa avstånd. Allt tydde på att jag gjort en sensationell upptäckt. Jag förbättrade nu strålrörets konstruktion så­tillvida, att blyhaglet utbyttes mot en liten kartongskiva försedd med en blyertspunkt, vilken placerades i rörets botten. Rörets öppning till­slöts med en kork som var genomdragen av ett glasrör, utdraget till en fin spets, för att minska strålspridningen.

Nu ansåg jag det vara på tiden att göra ett kontrollprov för att konstatera att. självsuggestionen inte spelade mig något spratt. I denna avsikt utfördes följande prov. I ett av tre stycken omärkta kuvert inlades ett silverfilspån. Kuverten blandades och placerades ut på en neutral plan. Ett av kuverten reagerade för slagrutan och befanns också innehålla filspånet. En andra gång blandades kuverten och lades ut, och även nu utvaldes med rutans hjälp det kuvert, som innehöll silver filspånet. Att observera är, att ingen utom jag själv var närva­rande vid detta försök. Med fullt förtroende för rutans tillförlitlighet fortsatte jag mina forskningar (H).

En dag, då jag provade rutans slagkraft framför ett strålrör, föll det mig in att undersöka, om denna ökades i proportion till antalet samtidigt använda rör. I denna avsikt placerade jag ytterligare ett rör vid sidan av det första och parallellt med detta. Resultatet blev emellertid, att rutan upphörde att reagera. Någon annan förklaring till detta förhållande, än att en utsläckning, sannolikt på grund av interferens, ägde rum, kunde jag icke finna. I sådant fall vore det kanske tänkbart att en förskjutning av rören sinsemellan i längdrikt­ningen skulle kunna ge besked. En bräda försågs med tvenne längs­löpande rännor, i vilka de båda rören placerades och i vilka de kunde förskjutas i förhållande till varandra. Det visade sig nu, att vid 38 cm förskjutning slog rutan, men då denna distans överskreds, upphörde den att reagera för att åter slå vid 2 X 38 cm osv. Av vissa skäl antog jag att rutan gjorde utslag vid noderna och att våglängden således var 76 cm. För mig var denna upptäckt kriteriet på, att jag verkligen hade med en strålning att göra, och jag blev så 1nycket säkrare på min sak, som jag med två andra mätningsmetoder kom till enahanda resultat (I).

Ett förhållande, som emellertid stred mot att strålningen var av t ex ljusets karaktär, var att den visade sig kunna ledas genom krökta glasrör eller gummislangar, och förhöll sig i detta avseende som en vätska eller gas. Om så vore förhållandet borde en stråle, som injicerats tangentiellt på insidan aven ring, snurra runt i ringen åt­minstone en stund på samma sätt som en vattenstråle. För att utröna detta klistrade jag ihop en remsa av kartong med ändarna, så att den bildade en ring och gjorde ett litet hål på sidan varigenom en tangen­tiell injektion med strålröret kunde företagas. Därefter placerade jag ringen på marken och provade hastigt med rutan över densamma för att söka hinna uppfatta en ev. reaktion. Detta lyckades över all för­väntan. Rutan slog kraftigt. Den slog fortfarande efter 5 min., och slagkraften hade inte avtagit ens nästa dag! Ännu efter en vecka märk­tes ingen försvagning av densamma. Strålningsringen var uppfunnen, någonting till synes alldeles nytt inom fysiken. Strålningen kunde emel­lertid lätt förintas, antingen genom att man strök med fingret över ringens innersida eller vred ringen runt 1800. Samma resultat gav även tvåfingerbestrålning, ”V-bestrålning”, varom mera nedan. Ring­arna kunde göras hur stora eller hur små som helst ända ned till ett par millimeters diameter, men resultatet i slagkraft blev oförändrat. En högst anmärkningsvärd egenskap konstaterade jag ifråga om dessa ringar. Om jag hade två stycken och injicerade nr 1, men inte nr 2, med strålröret samt placerade dem båda på ett par meters avstånd från varandra på marken, så slog rutan över nr 1 men ej över nr 2. Förde jag så ringarna tillsammans och åter skiljde dem åt, slog rutan över nr '2, men inte över nr 1. Slagkraften hade hoppat över från nr 1 till nr 2. Flyttades ringarna åter tillsanul1ans hoppade slagkraften till­baka till nr 1 igen osv. (J).

Jag började nu lägga an på långdistansstrålning. Hittillsvarande re­sultat var omkring 500 m, men jag ville göra försök på längre avstånd. J ag ställde in strålröret på en ca 4 km avlägsen ö, bebodd aven ingen­jör som var slagruteman och begav mig över till ön. Både på vägen dit och på ön slog rutan oavbrutet. Jag uppsökte ingenjören utan att nämna något om mitt ärende, räckte honom slagrutan och bad honom prova. Här finns inget vatten, så det går inte, fick jag till svar. Han tog emellertid rutan och gjorde ett försök. Den vred sig som en ål i hans händer, men han gav snart upp då han hade en dyrköpt erfa­renhet av att platsen saknade vatten. Kort efteråt gjorde jag ett lik­nande försök tillsammans med en godsägare, som även hade hand med slagruta. Strålröret pekade på hans gård, honom ovetande, och rutan uppförde sig precis på samma sätt som för ingenjören, och han vägrade fortsätta, då han inte kunde få rutan lugn över områden, som han tidigare konstaterat voro vattenlösa (K).

Jag skulle med tåg bege mig från västkusten till Stockholm och beslöt mig nu för att skaffa mig visshet om, hur långt strålröret var effektivt. Röret inriktades på Stockholm, och jag gjorde då och då försök ombord på tåget, där rutan slog oavbrutet och med osedvanlig kraft ända fram till bestämmelseorten. Innan jag avreste hade jag träffat avtal med en man, att han skulle avstänga röret kl. 14 påföl­jande dag, och till dess stod rutan inte att hejda. Fem eller tio minuter över kl. 14 upphörde emellertid rutan att slå, och sedan var allt nor­malt igen (L).

Bland andra försök jag gjorde var att undersöka om rutan slog för levande varelser, människor, hundar etc. Detta visade sig i regel vara fallet. För att fastställa om den mänskliga organismen avgav någon »emanation» e. d., höll jag ett provrör med öppningen nedåt över ett uppsträckt finger. Över ett sådant rör slog sedan rutan. Att fri­göra röret från denna emanation, eller vad det kunde vara, visade sig vara värre, det gick ej vare sig med tvättning eller upphettning och icke ens genom att tillföra emanation från en annan individ. Till min överraskning fann jag emellertid, att den person, som avgivit emanationen, kunde utsläcka densamma genom att upprepa förfaran­det. Vid ett tillfälle kom jag dessutom underfund med att mor och barn kunde utsläcka varandras emanationer. Av vidare undersök­ningar framgick att föräldrar och barn kunde utsläcka varandras emanation, men detta gällde' däremot inte syskon sinsemellan och givetvis inte heller föräldrar. Utsläckningen kunde endast ske verti­kalt, men icke horisontellt. I och med detta var ju metodens använd­barhet för faderskapsbestämning given.

Uppfångades mänsklig emanation i ett strålrör, kunde denna i sin ordning sändas ut som strålning på obegränsade avstånd och konsta­teras med rutan. Om två dylika rör med emanation av samma individ riktades mot varandra, utsläckte de varandra, oberoende av avståndet.

Jag hade funnit, att om jag jordade mig genom att t ex vidröra ett vattenledningsrör, var jag under en viss tid, omkring 15 min., oför­mögen att få rutan att slå. Jag blev vad jag kallat »slagruteblind». Jag fattade saken så att kroppen var uppladdad med ett visst kvantum emanation, som bortleddes till jorden, och att det sedan tog den an­givna tiden för att den skulle kunna regenereras. Det visade sig emel­lertid att olika personer hade olika regenerationstid. En tvååring t ex hade 4, en 5-åring 7, en 15-åring 13 och en 21-åring 16 min. Vid åldrar över 50 år sjönk åter kurvan något. Emellertid visade det sig att sjuka eller svaga personer kunde ha en abnormt kort regenerations tid, en eller annan minut eller det kanske endast rörde sig om sekunder. Här tycktes ju skymta en konkurrent till metoden med blodsänkan. '

Ett annat försök gjordes. Det syntes mig att kunde genom jord­ning kroppens uppladdning ledas bort, borde detta även kunna ske till en kvantitet vatten, åtminstone i någon mån, allt givetvis beroende på vattenkvantitetens storlek. Jag gjorde ett försök med en liten vatten­

kvantitet - ett dricksglas, i vilket jag placerat en tesked. Då jag vidrörde denna blev jag slagruteblind omkring en kvarts timme. Tyd­ligen hade hela min uppladdning absorberats av vattnet. Drack jag sedan ur vattnet försvann efter några sekunder slagruteblindheten. Då uppladdningen tycktes kvarstanna i vattnet under obegränsad tid, blev det möjligt att ladda upp en hel serie vattenglas, och konsume­rade jag dessa på en gång kunde ingenting hindra rutan att slå även om någon slagpunkt icke förefanns.

Jag återkommer till tvåfinger- eller V-bestrålningen, som jag be­rört i ett tidigare sammanhang. Denna bestrålning visade sig vara effektiv då det gällde att neutralisera ett med bestrålning infekterat område eller en strålningsring e. d. Bestrålningen utfördes med lång­- och pekfingrarna. Mot strålämnen hade metoden ingen effekt och så­ledes ej mot med blyerts ritade figurer då dessa själva utsända strålning. Någon förklaring till denna effekt lyckades jag icke finna, men tillskrev den någon specifik egenskap hos den mänskliga emanationen. På detta stadium av mina forskningar gjorde jag den märkliga upp­täckten, att om jag ovanför ett papper ritade med en blyerts exempel­vis en cirkel eller ett hakkors, så reagerade rutan för denna abstrakta figur, som om ritningen verkligen utförts på papperet. Denna effekt tycktes vara bestående under obegränsad tid, men kunde utplånas medelst V-bestrålning. Denna egendomlighet tycks vara besläktad med vad prof. S. W. Tromp i sin »Psychical Physics» benämner »Shadow Phenomenon», som han försöker förklara som en effekt aven »electric aura», vilket emellertid icke verkar övertygande.

Vid ungefär detta stadium av mina undersökningar kom det till min kännedom att en högt uppsatt biblioteksman intresserade sig för mina undersökningar och erbjöd sig, om jag kontaktade honom, att lämna mig uppgift på en del litteratur i ämnet, som kanske skulle kunna intressera. Jag begagnade mig givetvis, av det vänliga erbju­dandet, och vi överenskommo att jag skulle besöka honom följande dag mellan kl. 11 och 11.30. Emellertid ville jag gärna demonstrera något av mina resultat vid besöket. och valde då att konstatera till­varon av långdistansstrålning med hjälp av rutan. För att få denna sak arrangerad beordrade jag telegrafiskt min medhjälpare på väst­kusten, som disponerade ett strålrör, att rikta detta mot Stockholm kl. 8 på morgonen och avbryta sändningen precis kl. 11.15. Jag be­reddes då tillfälle att dels demonstrera att rutan slog utan avbrott medan strålningen pågick, dels att rutan upphörde att slå, då strål­ningen avbröts vid nämnda klockslag. Jag var uppe kl. 8 följande morgon för att kontrollera att mannen utfört det telegrafiska uppdra­get, 'vilket visade sig vara fallet, då rutan slog utan uppehåll. Kl. 11 infann jag mig på ort och ställe, provade rutan i vestibulen och kon­staterade att allt var i sin ordning samt anmälde min ankomst. Jag fick nu tillfälle att diskutera slagrutans ev. utnyttjande inom magin och de primitiva religionerna, särskilt med tanke på den roll hak­korset spelat vid mina undersökningar, förutom en del andra iaktta­gelser jag gjort som också kunde tyda på något sådant. Rutan slog fortfarande utan att kunna hejdas, men klockan närmade sig 11.15, och vi sutto båda med våra klockor för att kontrollera, att rutan verk­ligen skulle sluta slå vid nämnda tidpunkt, som jag uppgivit. Så skedde emellertid inte. Rutan fortsatte att slå, och först kl. 11.19 blev det lugnt och sändningen var tydligen avbruten. Jag sökte förklara saken med att. mannen, som skötte strålröret på västkusten, sannolikt hade en klocka som gick efter, vilket accepterades, och jag fick det intryc­ket att min demonstration gjort ett visst intryck.

Dagen efter ingick ett brevkort från min medhjälpare på västkusten, där han meddelade, att han tyvärr icke erhållit mitt telegram förrän vid trettontiden, varför han sålunda icke varit i tillfälle att ordna någon strålsändning mellan de tidpunkter jag angivit.

Detta var ingenting mindre än en katastrof! Jag insåg ju ögonblick­ligen att detta var ett grundskott icke endast ifråga om min nya strål­ningsfysik, utan även då det gällde mina biologiska och medicinska rön samt egendomligheter rörande metallsalterna, som jag av utrym­messkäl i det föregående inte berört. Det var uppenbart, att jag varit föremål för ett gigantiskt självbedrägeri, där sannolikt självsuggestio­nen spelat en dominerande roll.

Jag satte omedelbart igång med kontrollprov. I den apparat med graderad skala, där jag kunde avläsa våglängden hos strålningen från strålrör, gjorde jag jämförande försök mellan ett grafitrör och ett blindrör, d v s ett rör utan laddning, båda maskerade. Det visade sig då, att ibland gav det ena röret 76 cm våglängd, ibland det andra. Till detta kom att om jag högt uttalade en order om att våglängden skulle vara t ex 94 cm så slog rutan när apparaten visade denna våglängd, oavsett om det laddade eller oladdade röret var placerat i densamma. Ytterligare kontrollförsök gjordes med enahanda resultat, och det var uppenbart, att intet av de områden, på vilka jag förirrat mig, förskonats för vilseledande inflytanden. Då det till yttermera visso visade sig att jag kunde kommendera rutan att slå eller icke slå och att den villigt lydde order och att jag endast behövde peka på marken med ett finger eller rita en cirkel eller hakkors i luften, för att därunder skulle uppstå en slagpunkt, tycktes nu ingen tvekan böra råda om, att inte rutan dirigerades av krafter, vilka på ena eller andra sättet stod i samband med självsuggestion. Även jag började nu starkt luta åt den åsikten, att alltsamman kunde hänföras till »omedvetna, krampaktiga rörelser i händerna», som haft många före­språkare. Jag lade slagrutan på hyllan och ansåg detta problem för mitt vidkommande vara ett avslutat kapitel.

Ett par månader gick, och jag ägnade icke många' tankar åt slag­ruteproblemet. Det var dock en sak som då och då gjorde mig funder­sam. Varför upphörde inte rutan att slå exakt kl. 11.15 vid den rela­terade demonstrationen, utan först kl. 11.19? Jag var ju inställd på att sändningen skulle upphöra kl. 11.15 och enligt min nyförvärvade övertygelse, att det var självsuggestion som låg bakom det hela, borde rutan sluta att slå när min klocka visade detta klockslag. Hur skulle denna tidsdifferens på 4 minuter kunna förklaras?

Jag plockade åter fram min slagruta och fortsatte mina försök, dock helt och hållet avgränsade till att söka finna sambandet mellan själv­suggestion och rutans mekanik. Möjligheterna härför voro nu kanske större sedan jag kunde se klart på problemet utan att förvillas av tanken på dunkla naturkrafters inflytande.

     Först ägnade jag emellertid mitt intresse åt att söka komma till­ rätta med slagruteblindheten.

Vid det första kontrollprovet efter »katastrofen» med maskerade strålrör, avbröts detta försök av att rutan helt resolut vägrade slå, sedan det visat sig, att den några gånger givit felaktiga utslag. Slagruteblindhet hade inträtt. Jag fick det intrycket att undermedvetandet desorienterats och vägrade fungera.         '

Som i ett tidigare sammanhang omnämnts visade sig rutan lyda kommando att slå! eller slå inte! Jag gjorde försöket med att kom­mendera: slå! - slå inte! - slå! - slå inte! etc. Med andra ord, jag gav rutan order och kontraorder. Resultatet blev slagruteblindhet.

Jag hade funnit att rutan slog för en orangefärgad eller blå pappers­lapp, men inte för en röd eller grön. Placerade jag nu t ex en orange­färgad och röd papperslapp jämsides, slog inte rutan, slagruteblind­het hade inträtt, som varade 15-20 minuter. Här var ett fall analogt med order och kontraorder (M).

Det hade visat sig, att om handflatorna ingneds med ättika uppkom slagruteblindhet. Gjordes' emellertid provet i mörkrum, där ättika och vatten fanns tillgängliga, men där jag icke kunde angiva med vilken vätska händerna ingneds, visade sig vatten kunna ge blindhet, men ättika däremot kunde visa sig overksam. Att observera är, att åtgärder vidtagits för att lukten av ättika ej skulle kunna urskiljas. Här före­låg således ett bevis för, att det var självsuggestionen som spelade in.

A v de här relaterade tre första fallen framgår, att den faktor som ger impulsen till att rutan slår - av mig antagen vara undermedve­tandet - kan sättas ur funktion, kan förlamas för en viss tidsperiod vid motstridiga direktiv. I det sistnämnda fallet är det svårt att finna anledning till att ättika givit upphov till slagruteblindhet. Sannolikt har detta aven tillfällighet blivit fallet och sedan blivit bestående.

En hel del undersökningar gjordes för att finna ett medel mot slag­ruteblindheten, då denna verkade hämmande på mitt experiment­arbete, och slutligen kröntes detta med framgång. Svängde jag runt med armarna, så att blodet av centrifugalkraften pressades ut i hän­derna, försvann blindheten. Samma resultat visade sig sedan kunna uppnås genom att massera blodet mot händerna.

Ett generellt botemedel mot slagruteblindhet visade sig vara att ingnida handflatorna med endast en aning olja. Denna fettmängd är tillräcklig för att rutan åter skall reagera fullt normalt.

Jag hade funnit, att om jag eggade upp rutan att slå genom upp­repade uppmaningar á la Coué, så blev den oregerlig och slog oav­brutet, utan att ta hänsyn till stopporder. Tog jag tiden då sådan gavs, visade det sig, att det tog ca 5 min. innan rutan slutade slå, eller ungefär den eftersläpning som konstaterades vid demonstrationen av långdistansstrålningen. Tillvaron av eftersläpning ansåg Jag genom detta försök konstaterad. Denna eftersläpning visade sig kunna av­brytas genom att armarna höllos uppsträckta några ögonblick eller genom att blodet masserades från händerna.

Slagrutans mekanik

I det följande har jag inskränkt mina undersökningar till den tra­ditionella slagrutan av klyktyp och har utgått från, att det vedertagna slagrutegreppet tillämpas. De resultat jag kommit till torde emellertid i regel gälla även när rutans skänklar endast hållas mellan tum­- och pekfingrarna.

Det normala utgångsläget vid rutor av denna typ är i allmänhet horisontalläget. Vrider man därefter händerna inåt, slår rutan ned, Men vrider man dem utåt slår den uppåt. Detta är givetvis rent me­kaniska effekter och har ingenting med slagpunkter att göra. Var och en som hållit i en slagruta torde ha konstaterat dessa förhållanden. Jag har benämnt denna inverkan på rutan för vridningseffekten. Olika författare göra gällande, att det är dessa vridande muskelrörelser som förorsaka rutans reaktion ovanför t ex en vattenförekomst, ehuru de då utlösas aven strålning av elektrisk natur eller kraftfält av något slag. Huruvida denna teori har någon reell grund, saknar jag emellertid möjlighet att yttra mig om. Vridningseffekten" torde, enligt min erfarenhet, huvudsakligen spela en roll då det gäller att medvetet påverka rutan, bl. a. vid densammas injustering i utgångsläge.

Den effekt, som vid rutans reaktion emellertid spelar en domine­rande roll är vad jag kallar slirningseffekten. Den primära impulsen till denna effekt är av psykisk natur, såsom tro, önskan, undermed­vetna inflytanden eller telepatisk påverkan. Teoretiskt sett är det ju inte uteslutet att inverkan av strålning eller kraftfält även skulle kunna utlösa denna effekt.

För att emellertid klargöra hur en dylik impuls överföres till en mekanisk effekt, göra vi följande experiment. Gnid in händerna med såpa och fatta därefter rutan. Varje försök att placera den i utgångs­läget visar sig emellertid fruktlöst, rutan sjunker med spetsen ned mot marken och låter sig inte med några handrörelser tvingas upp i hori­sontalläge. Orsaken härtill är, att den annars mellan handflatorna och rutans skänklar rådande friktionen, som normalt bidrager till att hålla rutan i utgångsläget, genom såpan starkt försvagats. Tänker man sig nu att handflatorna kunde avsöndra ett smörjmedel liknande så­pan, då suggestionen sätter in, blir ju följden den, att rutan' sjunker ned med spetsen mot marken av sin egen tyngd. Om sedan handfla­torna absorberar smörjmedlet sedan suggestionen slutat verka, kvar­stannar rutan i utgångsläge när den förts upp.

Den vanliga anmärkningen mot denna teori är, att det ju är en dårskap att påstå att en ruta med en vikt av ett eller annat hektogram skulle slå endast av sin egen vikt, när varje slagruteman vet, att den kan slå med sådan kraft att skänklarna vridas av i händerna. Det är alldeles riktigt att detta kan inträffa, men det sker inte genom vrid­ning utan genom brytning. Skall man försöka hindra en ruta att slå, som friktionslöst lagrats i händerna, kan detta endast ske genom brytning, vilken metod man helt automatiskt tillgriper. Saken kan enkelt bevisas genom att göra försöket med såpade händer. En sön­derbruten ruta blir följden om materialet i denna över huvud låter sig brytas. Svårigheten för menige man att inse dessa enkla fakta sammanhänger med vår bristande förmåga att tänka oss in i en frik­tionsfri tillvaro. Om en slagruta brytes sönder är detta ett bevis för att rutan slår på grund av slirningseffekten. Någonting dylikt är näm­ligen inte tänkbart när rutan enbart påverkas av vridningseffekten.

Vad talar då för att en psykisk påverkan kan bidraga till att hand­flatorna skulle kunna avsöndra, resp. absorbera något friktionspå­verkande sekret? Fysiologiskt är ju något sådant inte otänkbart. Man kan ju därvidlag hänvisa till en mångfald avsöndringar i den mänsk­liga organismen som dirigeras av psykiska effekter. Som exempel vill jag endast nämna tårar, kallsvett och stigmatisering.

Att rutan påverkas av handflatornas konsistens framgår av, att rutan icke slår, om handflatorna äro. abnormt uttorkade, vilket exem­pelvis kan bli resultatet om händerna hålles så länge i vatten att fettet i huden lakas ut. Prof. Tromp har visat att det elektriska motståndet i huden på händernas insida varierar starkt och samman hänger med rutans reaktioner, ett förhållande som tyckes stödja mitt antagande av varierande avsöndringar på handflatorna. Detta har emellertid icke lett prof. Tromp till slirningseffekten. Denna av ut­torkade händer föranledda slagruteblindhet försvinner först när hän­derna fått igen sin normala fetthalt.

Som jag tidigare omnämnt kan rutan enligt Couè-metoden upp­agiteras så att den slår oavbrutet under en längre stund och kräver särskilda åtgärder för att kunna stoppas. En dylik åtgärd är att mas­sera blodet från händerna. Emellertid uppnås Samma resultat, om händerna kraftigt torkas på en handduk. Detta tyder på att över­ skottet på smörjmedel, som tvingat rutan att slå utan avbrott, genom torkningen bortskaffats. Orsaken till den inträffade eftersläpningen

på 4 min. vid demonstrationen av långdistansstrålning torde sålunda få anses ha varit ett överskott på smörjmedel.

Samma försök, gjort i motsatt led, där rutan agiterats att icke slå, medförde några minuters slagruteblindhet, som emellertid kan hävas genom att Massera blodet mot händerna. Samma resultat kan också uppnås genom att man andas i händerna, vilket är tillräckligt för att åstadkomma en effekt, som gör att rutan åter fungerar.

Något som ganska tydligt talar för slirningsteorin är, att rutan icke kan bringas slå under några omständigheter, om händerna iklä­das gummihandskar. Samma effekt har silkesvantar (enl. en ameri­kansk uppgift) eller om händerna ingnidas starkt med t ex vetemjöl. f samtliga fall hindras variationer i hudens konsistens att göra sig gällande. När det gäller vridningseffekten ha dylika åtgärder emeller­tid inga som helst hindrande inflytanden på rutans rörelse.

Att det är psykiska inflytanden, som ger impulsen till rutans reak­tion, torde med al~ önskvärd tydlighet framgå av mina tidigare rela­terade experiment. Ett antagande, att rutans nedslag över abstrakta figurer skulle betingas av andra orsaker än helt psykiska inflytanden, får väl anses sakna varje grund.

Det är, som bekant, en ganska spridd uppfattning, att rutans ned­slag vore att hänföra till »omedvetna, krampaktiga rörelser i händerna». Under otaliga slagruteförsök har jag emellertid konstaterat, både på mig själv och andra, att inga som helst muskelrörelser eller spänningsvariationer i händer eller armar äga rum. Detta torde också vara en erfarenhet som delas av de flesta slagrutemän, skulle jag tro.

Kontentan av ovanstående, är att slagrutan dirigeras av psykiska inflytanden samt att mekaniken härför är en förändring av friktions­förhållandena i slagrutemannens händer, vilka påverkas av dennes tro eller önskan eller av undermedvetna eller telepatiska inflytanden.

Huruvida naturinflytanden kunna påverka rutan kan jag, som jag tidigare framhållit, icke yttra mig om. Skulle så vara fallet, förefaller det mig egendomligt, att icke, vid de tusentals slagruteförsök jag före­tagit över abstrakta slagpunkter, dylika inflytanden uppträtt i form av störningar, något som jag dock aldrig kunnat konstatera.

En mycket viktig faktor är det förhållandet, att slagrutan ovillkor­ligen måste handhavas aven mänsklig individ för att fungera. Av mina undersökningar torde framgått, att det subjektiva inflytandet dr aven sådan styrka, att en slagruteman icke kan tänkas undgå att påverkas därav. Till detta kommer dessutom, att inflytanden av telepatisk natur bevisligen kunna göra sig gällande, varför av slag­rutan registrerade resultat måste bli en blandning av dessa nämnda påverkningar samt naturinflytanden, om nu sådana existera. Man bör därför kunna utgå ifrån att allt sökande efter vatten e. dyl. med slag­ruta blir i högsta grad otillförlitligt och saknar varje ekonomiskt be­rättigande.

Telepati och slagruta

     För egen del har jag gjort den erfarenheten, att vissa personer, som äro närvarande vid slagruteförsök, kunna verka förryckande på dessa. Liknande erfarenheter ha också gjorts av andra, som sysslat med hit­hörande problem. Jag har fått det intrycket att bakom dylika stör­ningar skymtar inflytanden av telepatisk natur. Detta gav mig im­pulsen att experimentellt söka fastställa tillvaron av ett dylikt infly­tande.

Det hade visat sig att en 13~årig pojke, Krister M, hade god hand med slagrutan, och i hans händer slog den för abstrakta figurer samt för färger alldeles som för mig. Någon tvekan behöver väl knappast råda om, att icke en påverkan från min sida i någon form hade ägt rum. Emellertid beslöt jag mig för att med tillgång till detta experimentobjekt företaga en serie telepatiska försök. Första försöket gjor­des sommaren 1950. Experimenten ordnades på så sätt att en av oss tog hand om rutan. Bakom dennes rygg, på 4-5 m avstånd, ritade den andre en figur i luften över marken. Sedan gällde det att med rutan konstatera om den figur som ritats var aven typ som påverkade rutan eller ej. Ingen utom vi två var närvarande vid experimenten. I första omgången skötte jag rutan. Vi hade kontrollerat att vi båda slog för hakkors, men inte för kvadrat. Krister skötte protokollet och ritade figurer i fullständigt godtycklig blandning. Sexton försök gjor­des, och jag slog rätt i 75 %. Därefter bytte vi roller, och resultatet blev att Krister fick 94 % fel! Vi reagerade tydligen på rakt motsatt vis.

Ett par månader senare gjorde vi ytterligare experiment, nu med större serier, vilka innehöllo 50 försök. Kontroll företogs för att kon­statera, att vi hade samma inställning som tidigare till hakkors och kvadrat. Men det visade sig att Krister nu slog för såväl hakkors som kvadrat, medan jag, som tidigare, slog för hakkors, men inte för kva­drat. Vi bytte då kvadraten mot 2 cirklar för vilka vi båda voro negativa. Den som skötte rutan fick först reda på resultaten då serien av­verkats. Jag "log först hand om rutan. Serien visade 88 % rätt. Med Krister vid rutan blev resultatet endast 54 % rätt.

Dagen därpå upprepades försöket, Krister slog fortfarande för såväl hakkors som kvadrat, men jag beslöt att vi ändå skulle göra serien med dessa båda figurer, för att se hur detta skulle verka. Jag tog först hand om rutan. Resultatet blev i hög grad överraskande, jag fick nämligen 84 % fel! Serien gjordes om, fortfarande med mig vid rutan, men i detta fall med hakkors och två cirklar. Resultatet blev 86 % rätt. Därefter skötte Krister rutan och jag ritade figurer och skötte protokoll. I detta fall hakkors och två cirklar. Resultatet blev 25 rätt och 25 fel.

I första hand torde dessa försök visa att en telepatisk överföring kan äga rum och att den kan registreras med slagruta. Dessutom tyder allt på att Krister var på något sätt labil. Någon månad senare var han totalt slagruteblind, och detta visade sig ännu efter ett år vara fallet.

Här skulle kunna sägas en hel del om vad slagrutan avslöjat ifråga om undermedvetandet och dess sätt att reagera. Jag vill inskränka mig till att hänvisa till hur djupt mina strålningserfarenheter före »katastrofen» ingraverats i mitt undermedvetande, då jag numera, trots att jag är absolut medveten om att allt i den vägen är en fiktion, reagerar starkt för strålning, abstrakta figurer, strålningsringar etc. Jag måste emellertid tillämpa samma riter som före katastrofen för att komma till ett resultat, vilket ger en antydan om riternas betydelse i mänsklig tillvaro.

Är jag tveksam om slagrutans möjligheter att avslöja tillvaron av dolda naturtillgångar, så är jag desto mer benägen tro, att densamma kan vara ett värdefullt instrument för kartläggandet av det under­medvetna samt för att få en uppfattning om telepati en och vad därmed sammanhänger.

Det skulle kanske kunna anmärkas på att jag i det föregående alltför vidlyftigt behandlat händelserna före »katastrofen», men detta har gjorts med avsikten att åskådliggöra och understryka risken för att vid arbete med slagrutan råka in på de mest fantastiska villovägar, vilket blivit många slagrutemäns öde.

Jag vill också inte underlåta framhålla, att den utvecklingsgång, för vilken jag här redogjort, är helt betingad av mina personliga tek­niska förutsättningar, och det är otvivelaktigt, att om t. ex. en läkare eller en modern strålningsfysiker gett sig i kast med samma problem, skulle utvecklingsbanan blivit en helt annan, kanske kortare, men resultatet sannolikt blivit detsamma som jag kommit till.

Om man tar del av under senare år utgivna vetenskapliga arbeten om slagrutan, så förvånas man över hur i bästa fall högst periferiskt den sidan av slagruteproblemet jag här behandlat ägnats beaktande. Att yttra sig om det överväldigande antal försök med anlitandet av den mest moderna apparatur, som t. ex. behandlats av prof. Tromp är ju ogörligt, då man inte haft tillfälle att kontrollera, att inte ovidkom­mande inflytanden spelat in. I ett fall kan man emellertid med ganska stor säkerhet påstå att så varit fallet. Det gäller ett utförligt beskrivet försök med ett artificiellt magnetfält, vars styrka kunde varieras genom till- eller frånkoppling av den elektriska strömmen. Tre per­soner deltogo i försöket, nämligen slagrutemannen och kontrollanten, båda okunniga om vad som försiggick, samt en tredje man, som manövrerade strömtillförseln. Alla tre befunno sig i samma rum men den sistnämnde var osynlig för de båda andra. För att poängtera att alla tänkbara försiktighetsåtgärder vidtagits, omnämner författaren att slagrutemannens öron t o m proppats med bomull. Tydligen har författaren varit fullständigt okunnig om, att alla förutsättningar för telepatisk läckning från mannen vid strömbrytaren förelåg. Att slag­rutemannen under sådana förhållanden var i tillfälle att fullt korrekt konstatera när strömmen varierades är ju ingalunda märkligt. Har ett så grovt förbiseende som detta kunnat passera, ställer man sig givetvis skeptisk till vederhäftigheten av författarens undersöknings­metoder över huvud.

Undersökningar med anlitandet av moderna undersöknings- och kontrollmetoder äro givetvis av största intresse, men försöksledaren måste ha klart för sig arten av alla de störningsmoment som kunna uppträda och förrycka resultaten, i all synnerhet då det gäller ett så känsligt område som slagruteforskningen.

I min redogörelse för utvecklingen av mina experiment med slag­rutan förekommer ett och annat, som kanske tarvar en förklaring en­ligt den förändrade syn på hela problemet, som mina undersökningar gett anledning till. Åtskilligt låter sig emellertid inte utan vidare för­klara då de kunnat tänkas hava haft sin upprinnelse i tillfälligheter såsom slagruteblindhet e. dyl.

     Jag vill här nedan i korthet söka ge förklaringar, där, sådana äro möjliga.

     A. Att slagrutemannen lyckades finna vatten får nog hänföras till en lycklig slump eller god kännedom om jordlagrens vattenföring.

     B. Att min son fick utslag över täckdiket var sannolikt en effekt av telepatisk påverkan från min sida.

     C. Att jag lyckades fastställa de två slagpunkterna berodde helt säkert på att terrängen just på dessa platser var stenig och ojämn, vilket förorsakade att rutan vid gång däröver vippade, vilket starkt predisponerar för ett nedslag. Jag fick där den första övertygelsen att rutan verkligen slog och i och med detta var jag slagruteman. Att min son fick utslag på samma punkter var sannolikt telepatiskt inflytande från min sida.

D. Att den torra klykan ej gav utslag var utan tvivel beroende på, att jag alltid av slagrutemän hört förfäktas att rutan måste vara ny­skuren.

E. Att rutan slog med alldeles särskild kraft sedan antennen anbragts vid spetsen av rutan berodde otvivelaktigt på det genom tyngden av denna alstrade större vridningsmomentet.

F. Att rutan inte slog över en slang med rinnande vatten kan ha berott på tillfällig slagruteblindhet, då vid senare försök rutan alltid gav utslag under liknande förhållanden.

G. Att rutan slog över cirkel och hakkors kan möjligen förklaras av att dessa figurer äro omgivna aven nimbus av magi och mystik som påverkat mig. Anledningen till att kvadraten däremot ej gav ut­slag kan tänkas bero på att tvåtalet i min föreställning spelat in på så sätt att jag omedvetet räknat med, att de motstående sidorna i kvadra­ten utsläckt varandra. En annan förklaring är att jag varit tillfälligt slagruteblind. Att dubbla figurer hade motsatt effekt mot enkla kan nog hänföras till erfarenheterna med nålarna, som i sin ordning på­verkades av analogien med utsläckning genom interferens inom elek­trotekniken.

H. Att kontrollproven båda gångerna gåvo positivt resultat är gi­vetvis att tillskriva slumpen.

I. Bakom förhållandet att två parallellt ställda strålrör icke påver­kade rutan kan ligg~ undermedvetna föreställningar om interferens, men också kan tillfällig slagruteblindhet ha varit orsaken. Att rutan slog sedan rören förskjutits 38 cm berodde sannolikt på en ren till­fällighet, som sedan blev bestående.

J. Att en strålningsring efter injektionen påverkade rutan kan med stor sannolikhet härledas till att jag före försöket icke ansåg något sådant otänkbart. Utmärkande för experimenten med rutan var, att om man fått ett uppslag av vilket man väntade ett visst resultat, så infriades det ofta. Detta verkade i hög grad stimulerande, men var alltför bra för att vara sant, ett intryck, som alltmer gjorde sig gäl­lande efter hand som mina undersökningar framskredo.

K. I de båda relaterade fallen med slagrutemännen var det säkert min bergfasta tro vid denna tidpunkt på långdistansstrålningens exi­stens, som telepatiskt påverkade dem.

L. Att rutan slår särskilt kraftigt på tåg eller bussar eller när man går på hård mark har utan tvivel sin orsak i stötarna som befrämja rutans vippning. Dessa ge en impuls till rutans glidning i händerna,

vilken nedsätter friktionsmotståndet med resultat att rutan slår.

M. Upptäckten att rutan reagerade olika för olika färger tillgick på så sätt att jag placerat dels en apelsin och dels ett grönt äpple på golvet för undersökning om dessa frakter hade någon inverkan på rutan. Det visade sig att rutan slog kraftigt över apelsinen, men reagerade inte alls för äpplet. Jag antog sedermera att anledningen var min inställning att apelsinen, näringsfysiologiskt sett, var äpplet överlägsen. Det visade sig emellertid, att rutan slog lika bra över en­dast en bit apelsinskal, vilket med samma resultat kunde utbytas mot ett orangefärgat papper. Det var uppenbart, att det var färgerna som påverkade rutan. Jag har senare erfarit, att gult o.ch blått ge ett star­kare' intryck än rött och grönt, varför de båda förstnämnda färgerna rekommenderas som skyddsfärger i trafiken. Här kanske skymtar, en förklaring till färgverkan på rutan.

Färgernas inverkan på rutan tycks emellertid vara av annan natur än t ex geometriska figurer. Rutan slår sålunda för en cirkel, men inte för två. Däremot slår den exempelvis såväl för ett som för två gula föremål.