Ehrengranat, Claes Adam

Hovstallmästare.
Född 1781-11-05 i Stockholm (AB). [1]
Död 1842-01-26 i Stockholm (AB). [1]
Beridareelev i Uppsala 1793, genomgick ridskolan på Strömsholm, Ridpage hos konung Gustav IV Adolf 1797; kornett vid södra skånska kavallerireg:t 1800; studerade anatomi i Lund 1802-1804; löjtnant i regementet 1807 ; stallmästare vid reg: s. å.; understallmästare vid k. hovet 1809; LKrVA 1810 "i..ö; avsked" s. å.; t. f. stallmästare och direktör vid Flyinge stuteri i Skåne 1814; stallmästare hos konungen och chef vid Flyinge 1817; RSO 1819; stallmästare 1829; avsked från chefskapet vid Flyinge 1837, då stuteriet upplöstes.

Dog ogift

'Han var en utmärkt hippololog och en av sin tids skickligaste ryttare samt en synnerligen framstående ridlärare.'

Mycket berömd för sina kunskaper om hästar och ridning. Två böcker som han skrev:

1818. Om hästars rörelser i deras samband med ridkonsten . Lund: Berlingska boktryckeriet. 1836. Ridskolan eller ridläran. Lund.

Ur Svenska Familjejournalen 1878:
I aristokratiens salonger skulle detta hans anseende ytterligare förhöjas genom den ridderlighet och det mannamod, han visade vid det ohyggliga Fersenska mordet, denna folkutsväfning, som är en skamfläck i vår nyare historia, så mycket rysligare, som våldsverkarna tydligen blott voro råa verktyg för afundens och hatets stämplingar. Under det de upphetsade skarorna skränade och med vild fröjd ville rycka riksmarskalken ut ur statsvagnen, i hvilken han deltog i liktåget efter kronprinsen Carl August, rusade Ehrengranat med fara för sitt eget lif in i hopen. Med väldiga slag från ett par näfvar, som voro vana att kufva rasande djur, banade han sig väg fram till vagnen och beredde Fersen tillfälle att komma ur denna och skynda upp i ett hus vid Stora Nygatan.

Hopen, som alltid hyser en instinktlik aktning för det fysiska modet och mannakraften, lät, om än med knöt, räddaren handla. Under det Fersen sprang uppför trappan, ställde Ehrengranat sig i denna och försvarade den med kraft, ehuru han icke genast kunde hindra en del från att tränga sig upp. Ehrengranat stod kall och lugn i trappan, tillbakavisande en hvar, som nalkades. Då generaladjutanten Silfversparre ville taga Fersen under sin arm och föra honom bort "för att arresteras", afrådde Ehrengranat ett dylikt steg och uppmanade i stället Silfversparre att springa ner och från den på torget bredvid samlade militären (som med geväret på axeln åsett upploppet, utan att röra sig, emedan - man saknade instruktioner) skaffa betäckning.

Han (Ehrengranat) lofvade, att under tiden med sitt lif försvara riksmarskalken. Men man lydde honom icke, utan Fersen gick ner med Silfversparre, följd af Ehrengranat. Då Fersen der nere rycktes från Silfversparres arm, ville E. åter skynda fram, för att med sin kropp värna Fersen, men denna gång öfvermannades han och måste blödande och med sönderrifna kläder lemna skådeplatsen för det nesliga dådet. Adlersparre säger i sina "Anteckningar om bortgångna samtida", att det var Ehrengranat, som nere på gatan lyfte upp Fersens illa slagna kropp och bar honom bort till det uppställda Svea garde för att skyddas, fastän den disciplinerade truppen i brist på kommandoord ej lyfte ett finger

Då han gick till ridhuset för att gifva lektioner, lemnade han sitt hjerta utanför, säger Adlersparre. Annars munter och frispråkig, blef han nu helt tvärt mörk som ett åskmoln, känslolös och frånstötande. Den klangfulla stämman, alltid inverkande som ett kommandoord, blef nu sträf och fick under stundom ett kungslejons rytande. Han hade med ens glömt hvem det var, som han instruerade; personen gällde nu för honom intet. I samma mån som han ansåg, att det var något att göra af lärjungen, ökade sig hans pockande fordringar, någon gång åtföljda -af tillrättavisningar med ridpiskan, hvilka naturligtvis efteråt förklarades som tillkomna utan uppsåt. En gång red dåvarande kronprinsen Oscar (sedan Oscar I) för honom. Ehrengranat glömde för saken hvem hans lärjunge var och lät plötsligt vid ett tillfälle ridpiskan ge ett "nyp" åt de furstliga skinnbyxorna, så att dessa sprucko och blodet trängde ut. Prinsen, bleknande af harm och smärta, höll genast in hästen; men redan då van att beherrska sig, yttrade han intet, utan blott visade för stallmästaren den blodigoa fläcken. Ehrengranat tog saken lika lugnt, frammumlade ett: "Åh f-n, jag mente Elise!" (stoets namn) och kommenderade åter med sin rytande stämma: "Avancez, kort galopp!"

Emellertid var Ehrengranat en kraftig man med oböjlig vilja och något af herrskarenatur - kortligen: en karakter. Sådana hafva oftast den oturen, att stöta sig på ett eller annat håll, ty de känna sig ej fore med sammetstassar och de väja ej för andras ömtålighet. Med få ord sagdt, de få sig lätt fiender. Sådana uppdöko äfven mot Ehrengranat. Då varande chefen för stuteri-öfverstyrelsen, grefve Magnus Björnstjerna, som en tid varit minister i London och derunder insupit smak för Englands hästafvel, ville med all makt inympa det brittiska systemet äfven på Sverge. Ehrengranat motsatte sig det. Björnstjerna var envis och skickade helt enkelt tvänne engelska full-blodshingstar till Flyinge. Ehrengranat ville ej mottaga dessa vrakhingstar", och så vardt kriget förklaradt. Björnstjerna tog afsked

Levnadsbeskrivning

Hovstallmästare.